Viltvård i Skogsbruket

Tips för viltvård i skogsbruket

VILTVÅRD

Varför aktiva viltvårdsåtgärder? Tittar man i backspegeln har det skett stora förändringar i viltstammarna och vår markanvändning under de senaste 30–40 åren. Blandbestånd med tall och löv, som erbjuder mycket foder för våra viltstammar, ersätts kontinuerligt med för viltet fattiga ungskogar av gran. Många torp och mindre inägor som erbjudit attraktiva viltmiljöer i skogsmark har också ersatts med s.k. granåkrar. Det finns många fler exempel på förändringar som inneburit att utbudet av viltfoder kraftigt minskat samtidigt som viltstammarna de senaste 20 åren legat på en mycket hög nivå historiskt sett. Detta har medfört att på många håll har begärligt viltfoder utsatts för ett alltför hårt betestryck. Dagens skogsbruk har en mer positiv syn på lövskog och en målsättning att skapa mer blandskogar med tall, gran och löv. Dagens skogsbruk är också positivt för våra viltstammar och med en aktiv viltvård kan vi skapa bättre förutsättningar i framtiden för en frisk, vital och jaktbar viltstam, vars inverkan på skogsbrukets ekonomi är av tolererbar storlek. Eftersom klövviltet huvudsakligen uppehåller sig i skogsmiljön faller det på skogsbrukets ansvar att tillsammans med jägarna skapa balans mellan fodertillgång och betestryck Aktiv viltvård gynnar även mångfalden i skogen och skapar en mer varierad och trivsam miljö att vistas i.

VID AVERKNING:

jägarbevis

Miljöhänsyn: Vid miljöhänsyn lämnas i första hand träd som asp, rönn, sälg, oxel, ek och bok. Bäst skydd ger miljöhänsynen om den lämnas som grupper av träd eller hänsynsytor. Grupperna gör också att skogsvården blir mindre omständlig än om enskilda träd lämnas. Plantera inte gran i dessa trädgrupper. Inväxande gran kan dock med fördel topphuggas.

Avverkningsrester: Avverkningsresterna från tall och lövrika bestånd kan nyttjas som viltfoder. Se till att en stor mängd av toppar och kvistar sprids och inte pressas ihop under avverkningen. I bestånd med stort eller litet graninslag hanteras ingående löv och tall så, att riset från dessa hamnar överst.

Vinteravverkning: Från vilt- och naturvårdssynpunkt är det lämpligast att gallra och slutavverka bestånd med tall och löv under november –mars. Avverkningsresterna nyttjas då av viltet som foder. Manuellhuggning Vid manuell huggning av löv- och tallbestånd blir ris och hyggesrester väl spridda över området och därmed mer tillgängligt för viltet.

Hyggesrensning : och underröjning Var försiktig vid hyggesrensning och underröjning. Spara buskar såsom viden, rönn, en och hassel som är bra som viltfoder. Toppa förväxande granar på en meters höjd, så att skyddet för viltet finns kvar.

Rishögar:  Enstaka rishögar bör lämnas en bit ut på nyupptagna hyggen. Det ger goda förutsättningar för and- och andra fågelreden.

Talldominerade bestånd : Bestånd där tallen har störst andel, är gynnsamma för undervegetationen, eftersom de släpper ner ljus och värme. Här kan förekomsten av yngre tall och löv vara riklig. Ljuset är oftast tillräckligt för blåbär, ljung och lingon. Samtliga är attraktiva för klövvilt, hare och skogsfå- gel. Talldominansen kan ytterligare stärkas genom att uttaget av förekommande gran ökas. Kantzoner mot myrmarker och bergimpediment kan vid avverkning lämnas som generell hänsyn med väl tilltagen bredd. Härigenom bibehålles under lång tid värdefulla betesområden.

VID FÖRYNGRING:

jakt i skog
Markberedning är en av de bästa åtgärder man kan göra för att gynna foderproduktionen. Där mineraljorden blottats etablerar sig ofta en stor mängd självsådda träd och buskar som ger ett stort foderutbud.

Naturlig föryngring: Naturlig föryngring ger automatiskt mycket foder för viltet. En lyckad självföryngring av tall ger tiotusentals tallplantor i jämförelse med det plantantal som kan bli aktuellt vid en plantering.

Plantering: Alla föryngringsåtgärder bör anpassas till ståndorten. I fuktiga partier låter man t.ex. lövträd självföryngras. Undvik att plantera där generell hänsyn har lämnats. I samband med plantering av gran är det en mycket klok åtgärd att samtidigt plantera fodertallar. Därvid väljer man ut lämpliga områden på föryngringsytan och sätter tallplantor mitt emellan granarna – ju fler desto bättre. 500–1 000 tallar/ha kan vara en lagom mängd, som verkar skadeförebyggande i tallföryngringar i närområdet. Åtgärden kan med fördel utföras av jaktlaget. Det är av grundläggande betydelse att ståndortens förutsättningar får styra trädslagsvalet oavsett klövviltstammarnas storlek. Det är av stor betydelse för både virkesproduktionen och fodertillgången att torra och svaga marker föryngras med tall. En viltstam kan radikalt förändras på 1–2 år, medan tallens omloppstid vanligen ligger mellan 80–100 år.

Fröträdsställning – avveckling: Det är viktigt att man tänker på när man avverkar fröträdsställningar. Sker det vintertid erbjuds viltet en stor mängd foder från trädens kronor. Träd som kommit över beteshöjd producerar inte längre några osmakliga ämnen och är mer begärliga för viltet. På fällda tallar kan vid gynnsamma lägen så mycket som 95 % av barrmassan utnyttjas i förhållande till yngre stående träd där normalt endast 10–20 % nyttjas.

dovhind jägarexamen skåne

VID RÖJNING:
Vid röjning är det viktigt att gynna tall och löv för att erhålla ett blandbestånd som är mer positivt för viltet än rena granbestånd. Det är också viktigt att lämna tidigare betade löv- och tallstammar eftersom de är mer begärliga för viltet och därför betas i första hand. Det finns också många lövträd med bark, kvistar, knoppar, bär och frukter som är värdefullt foder för vilt. Det är därför önskvärt att spara bl. a. asp, rönn, sälg, oxel, vildapel och ädla lövträd. Buskar som t.ex. hassel, en och viden sparas givetvis också. Städning vid röjning och underröjning är negativ. För att minska betesskador av älg bör tallbestånd färdigröjas först när de passerat 4–5 meters medelhöjd. Buskvegetationen är viktig för allt vilt. Många foder- och skyddsplatser för exempelvis hare, skogshöns och rådjur har försvunnit genom onödig städning i samband med skogsbruksåtgärder.

jägarlicens

Toppröjning: kan vid högt betestryck vara ett givande alternativ till traditionell röjning. I stället för att fälla buskar och träd vid röjning kan man välja att toppa dem. Träden kapas på 1–1,5 meters höjd beroende på hur höga träden är och hur stor grönkrona de har. Björk behöver ha kvar minst ett par levande kvistar medan tall behöver ett par grenvarv för att överleva. Sälg skjuter skott på en kal stam. Genom toppningen stimuleras årsskottproduktionen vilket ökar begärligheten för viltet. Älgen föredrar tidigare betade eller toppade stammar.

Enar och vildaplar: Enar står högt på älgens önskelista. Röj fram och frihugg enar och vildaplar så att de står ljust och luftigt.

älgtjur

VID GALLRING:
Rena granbestånd är oftast dåliga viltbiotoper. Med 10–30 % tall- eller lövinslag ökar beståndets attraktion för viltet. Genom att mer ljus släpps in i beståndet ökar tillgången på bl.a. bär och örter. Av ekonomiska skäl bör inblandningen koncentreras till ungskogsfasen på bördig mark för att i gallringsfasen successivt minskas. På mellanbördiga marker kan dock inblandningen av tall med fördel behållas hela omloppstiden. Onödig underröjning utarmar biotopens vilthållande förmåga. Gynna alltid för viltet värdefulla trädslag som t.ex. asp, rönn, sälg, oxel, vildapel, ek och bok.

jägarlicens

Avverkningsresterna: från tall eller lövrika bestånd kan nyttjas som viltfoder. Använd i första hand granris till stickvägen för att förbättra bä- righeten. Toppar och kvistar från övriga träd sprids luftigt under avverkningen.

Ek- och bokollon: En enda stor solitär ek kan ge över 100 kg energirika ollon. För en hög ollonproduktion krävs att träden frihuggs ordentligt. Konkurrerande träd bör tas bort minst 5 meter utanför trädets krona.

Aspfällning: En asp som är 20 cm i brösthöjd ger cirka 60 kg högvärdigt foder, vilket framför allt utnyttjas av hjortdjuren och harar. Fällning av asp bör göras kontinuerligt under hela vinterperioden. Nedsnöade stammar bör lyftas upp och rengnagda stammar vändas för att all bark ska kunna utnyttjas. Var rädd om aspuppslag, både större och mindre områden för framtida foder. Röj och gallra i tid. Aspen är värdefull för den biologiska mångfalden (hålträd, hemvist för insekter, mossor, lavar och
svampar). Om tillgången på asp är sparsam måste, av den anledningen, aspfällning som fodertillskott göras med måtta.

Där förutsättningar ges:
Bryn : Genom att anlägga bryn mot åkermark kan man skapa variation i landskapet och erbjuda föda, häckningsplatser och skyddsmöjligheter året runt. Brynen bör domineras av lövträd och buskar. Lämpliga träd och buskar kan vara vildapel, asp, sälg, ek, fågelbär, rönn, vide, nypon, snöbär, slån, spirea, häggmispel och blåtry. Brynen bör vara sluttande i höjd ut mot åkermarken och även innehålla öppna gräsytor. Föryngrade videbuskar, nässlor och upplagda rishögar är enkla element som förbättrar förutsättningarna för exempelvis fasanen. Brynen bör ha en bredd på 10–20 m. Det enklaste utgångsläget för att skapa ett viltvänligt bryn är givetvis i föryngringsfasen då man helt enkelt undviker att plantera barrträd i kantzonen. Ska man skapa bryn från en tät granskog kan man successivt glesa ut kantzonen för att släppa ner ljus och få igång växtligheten. Tänk på väderstreck och stormrisk.

skog till bord

Kantzoner: mot vattendrag, myrar, berg och inägor är mycket viktiga för djur och växter och ger skydd och föda för många djurarter. Kantzonens bredd kan variera mellan 5 och 50 meter beroende på typ av mark. Mot vatten och myr bör kantzonen hållas ihop så att genomsikten begränsas, medan man mot jordbruksmarken istället släpper in ljus (se bryn). En kantzon med stor andel löv eller tall skapar mer viltbete på marken genom ett ökat ljusinsläpp som gynnar buskar och bärris.

Torp och kulturlämningar: Gamla torpställen är ofta fina oaser för viltet med gamla fruktträd, vårdträd, en- och bärbuskar. Både torp och kulturlämningar bör huggas fram och närområdet öppnas upp. Med ökat ljusinsläpp gynnas örter, gräs, sälg, vide och annat löv. Aspuppslag från gamla aspar är vanliga när man öppnar upp kring kulturlämningar. Dessa kan toppas och bli ett begärligt klövviltbete.

Foderstråk längs traktor- och skogsbilvägar: Generellt är framröjning av begärliga lövträd och buskar som sälg, vide, asp, björk, rönn, ek och tall en lämplig skötselmodell längs många skogsbilvägar. Buskar och lövuppslag toppas och kan även gödslas för att öka smakligheten. Jämna kapsnitt stimulerar skottskjutningen effektivast. Att öppna upp längs skogsbilvägarna gynnar inte bara viltet utan vägen mår bättre genom t.ex. snabbare upptorkning. Skapa inte foder som lockar fram vilt till större, mer trafikerade vägar, med viltolyckor som följd.

Foderstråk längs bäckar och diken: Liksom vid vägkanter är framröjning av begärliga lövträd och buskar som sälg, vide, björk, asp, rönn, ek och tall lämpligt längs de flesta bäckar och diken. Buskar och lövuppslag kan toppas. Lövträd längs bäckar och diken är mycket värdefullt för många vattenlevande organismer beroende på beskuggning och lövfällning. Foderstråkets bredd bör anpassas till naturliga förutsättningar med tanke på höjd- och fuktpartier. Al bör få stå kvar i fuktiga områden eftersom den är viktig för t.ex. järpe. Vissa försumpade områden bör lämnas orörda eftersom de kan innehålla höga naturvärden i sin orördhet.

Kraftledningsgator: I kraftledningsgator finns i allmänhet goda förutsättningar att skapa mycket foder på marker som är obrukbara för skogsbruket. Ett avtal mellan kraftbolag och jaktlag/markägare kan ligga till grund för ett bra viltvårdsarbete. Lämplig åtgärd i ledningsgator är bortröjning av all gran för att i stället gynna begärligt löv, tall och enbuskar. Ytterligare lämpliga åtgärder kan vara toppröjning, gödsling, plantering av sticklingar eller fodertallar. Märk upp foderstråkens avgränsning med skyltar för att undvika nedkapning vid ordinarie ledningsröjningar.

Lövbestånd: Genom att skapa löv- eller blandbestånd har man kommit en bra bit med sitt viltvårdstänkande i skogsbruket. Lövbestånd är gynnsamt för undervegetationen eftersom det kommer ner mer ljus och värme. Genom att gallra bort gran och ställa isär lövträden får man ganska snart en stor mängd med lövuppslag och på bördigare marker även en rik örtflora. I den gröna skogsbruksplanen målklassas vissa delar till naturvårdsbestånd. De bestånd som kräver naturvårdande skötsel (NS) består oftast av områden med stora och/eller gamla lövträd som hotas av inväxande gran. Dessa bestånd har goda chanser att producera bra viltfoder när granen tas bort och de glesas ut.

drevjakt på hare

Vide: Videbestånd som vuxit ur beteshöjd bör föryngringshuggas. Näringen i dessa buskar finns uppe i det solbelysta och oåtkomliga kronverket. Föryngringen delas upp på flera år för att skapa ett olikåldrigt bestånd. Kapa videbuskarna på 0,5–1 meters höjd, lämpligen under vårvintern. Spara gärna vissa delar där inga åtgärder utförs. Hugg undan andra mindre begärliga trädslag som konkurrerar med videt.

Halvfällning: Lämpliga buskar och träd som vuxit ur beteshöjd kan fällas på ett så- dant sätt att stammen med så stor del som möjligt sitter kvar på stubben. Träden lever då vidare och producerar rikligt med skott och knoppar. Det är oftast klokt att reducera den befintliga kronan för att stimulera produktionen av nya skott.

SKOG TILL BORD

ROYAL HUNTING SWEDEN

Close