Viltet i Sverige – arter, spår och jakt

Råbock
Rådjur är vårt minsta vanligaste hjortdjur och förekommer framför allt i Syd- och Mellansverige. Båda könen är lika stora och i övrigt väldigt lika varandra.
Tydliga horn karaktäristiska för råbock.
Brunst/Kalvar: Slutet av juli - aug. Kalvar i maj-juni.

Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som smyg- eller vaktjakt.

Jakt tillåten mellan följande tider 1 h före soluppgång
1 h efter solnedgång

Råbock (utan horn)
Svårt att se ev. pensel. Men tofs saknas vid könsöppningen vilket avslöjar att det rör sig om en bock.
Vit spegel skiljer denna från förväxlingsbara arter som dov- eller kronvilt.
Brunst/Kalvar: Slutet av juli - aug. Kalvar i maj-juni.

Råbock (utan horn)
Penseln under magen talar för att det rör sig om en råbock trots avsaknad av horn.
Vit spegel skiljer denna från förväxlingsbara arter som dov- eller kronvilt.
Brunst/Kalvar: Slutet av juli - aug. Kalvar i maj-juni.

	Rådjurskid Rådjurskidet lämnas av sin mamma under större delen av dygnet och matas en till två gånger per dygn i gryning och skymning. Den övriga tiden ligger kidet och trycker i högt gräs, under en buske eller på annan enligt rådjursgeten lämplig plats. Ibland kan dessa vara svåra att hitta, så kidet lämnas vid en väg, intill en trottoar, på en parkeringsplats eller liknande som kanske är betydligt lugnare på natten.
	Råget med kid Slank kroppsform med smal hals, avsaknad av horn och tofs vid könsöppningen vid spegeln talar för en råget med kid. Brunst/Kalvar: Slutet av juli - aug. Kalvar i maj-juni.
	Råget Slank kroppsform med smal hals, avsaknad av horn och tofs vid könsöppningen vid spegeln talar för en råget. Brunst/Kalvar: Slutet av juli - aug. Kalvar i maj-juni.
	Älgtjur Pälsen kan vara allt från mörkbrun och nästan svart till ljust brun eller grå. Benen är alltid ljust gråvita oavsett färgnyans i pälsen. Älgkalvarna har en helt annan färg än de vuxna under sommaren, då deras päls är alldeles rödbrun. Tjurar är i genomsnitt 20 % större än kor och känns igen på deras horn, grövre nackar och betydligt större hakskägg. Älgen väger 200-550 kg, och kan mäta upp till 2 m i mankhöjd. Brunst/Kalvar: Slutet av sept - okt. Kalvar i maj-juni. Jakttiden för älg bestäms av Länsstyrelsen och kan variera inom och mellan län och även mellan åren. För information om älgjakten i ditt län, kontakta din Länsstyrelse via www.lansstyrelsen.se. Jakt tillåten mellan följande tider 1 h före soluppgång 1 h efter solnedgång
	Fjolårstjur Älgtjur. Ansiktsform, de små hornen och det lilla hakskägget tyder på att det rör sig om en fjolårstjur. Brunst/Kalvar: Slutet av sept - okt. Kalvar i maj-juni.
	Älgkalv I månadsskiftet augusti–september väger älgkalven 85–90 kilo (levandevikt) och fram i oktober brukar normalvikten ligga på runt 150 kilo. Därefter avstannar tillväxten, älgkalven kan till och med minska i vikt under vintern. Den börjar inte växa igen förrän i april–maj när vegetationsperioden startar. Att kroppstillväxten stannar av under vintern anses vara en anpassning till den försämrade födosituationen, som medför att djuren under denna tid även minskar sitt normala födointag.
	Älgko med kalv Avsaknaden av horn samt det avlånga ansiktet tyder på en älgko. Brunst/Kalvar: Slutet av sept - okt. Kalvar i maj-juni.
	Älgko (vänster) och Älgtjur (höger) Den vita strimman mellan låren på älgar kan användas för att skilja könen åt sett bakifrån. Notera det vita området på älgkon till vänster som älgtjuren till höger saknar.
	Kronhjort Kronhjorten är Sveriges näst största vilda hjortdjur efter älgen. Karaktäristiska horn för en kapital kronhjort. Brunst/Kalvar: Brunst i september. Kalvar i maj-juni. Allmänna jakttider gäller endast utanför kronhjortsområde eller kronhjortsskötselområde. För jakt inom kronhjortsområde eller kronhjortsskötselområde - kontakta din Länsstyrelse. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som smyg- eller vaktjakt. Jakt tillåten mellan följande tider 1 h före soluppgång 1 h efter solnedgång
	Kronhind med kalvar Gul-beige spegel med medellång svans talar för kronvilt. Slank och smal hals samt ansikte med avsaknad av horn talar för kronhind. Brunst/Kalvar: Brunst i september. Kalvar i maj-juni.
	Kronhind Gul-beige spegel med medellång svans talar för kronvilt. Slank och smal hals samt ansikte med avsaknad av horn talar för kronhind. Brunst/Kalvar: Brunst i september. Kalvar i maj-juni.
	Kronkalv Gul-beiga spegeln avslöjar att det rör sig om en kronkalv och ej ett rådjur.
	Dovhjort Dovhjorten är mindre än kronhjorten men större än rådjuret. Vitfläckig mot rödbrun päls med vit svans som är svart i mitten och på sidorna av spegeln är tecken på dovvilt. Skovelformade horn och penseln tyder på dovhjort. Brunst/Kalvar: Slutet av okt-nov. Kalvar i juni-juli. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som smyg- eller vaktjakt. Jakt tillåten mellan följande tider 1 h före soluppgång & 1 h efter solnedgång
	Dovhind med kalv Vitfläckig mot rödbrun päls med vit svans som är svart i mitten och på sidorna av spegeln är tecken på dovvilt. Slank hals och ansikte. Inga horn. Tyder på hind. Brunst/Kalvar: Slutet av okt-nov. Kalvar i juni-juli.
	Dovhind Vitfläckig mot rödbrun päls med vit svans som är svart i mitten och på sidorna av spegeln är tecken på dovvilt. Slank hals och ansikte. Inga horn. Tyder på hind. Brunst/Kalvar: Slutet av okt-nov. Kalvar i juni-juli.
	Dovhjort (Spetshjort) Dovvilt får ofta en mer enfärgad gråbrun päls vintertid men man kan fortfarande skilja dem från övrigt vilt med hjälp av den karaktäristiska vita svansen med svart i mitten och vid sidorna av spegeln. De enkla hornen och penseln under magen tyder på att det är en spetshjort. Brunst/Kalvar: Slutet av okt-nov. Kalvar i juni-juli.
	Vildsvin - Galt (vänster) och sugga (höger) Illustration av skillnaden i ansiktsform på en galt till vänster och en sugga till höger. Suggan har en mer avlång ansiktsform som nästan kan liknas med en tratt eller myrslok medan galtens tryne är mer kompakt och har betar. Jakt tillåten hela dygnet.
	Vildsvin - Galt Pensel, mer muskulös kroppsform och kompakt tryne med antydan till betar tyder på att detta är en galt. Brunst/Kultingar: Brunst generellt i okt-nov. Kultingar i feb-april.
	Vildsvin - Kultingar Klassiska randiga vildsvinskultingar som sällan går att förväxla. Ränderna sitter i till ca 3-4 månaders ålder.
	Vildsvin - Sugga Det något avlånga trynet samt avsaknaden av betar tyder på att detta är en sugga. Brunst/Kultingar: Brunst generellt i okt-nov. Kultingar i feb-april.
	Brunbjörn Brunbjörnen parar sig i maj-juni. Vanligtvis föds det 1-4 ungar i idet i januari-februari. Honan föder oftast bara ungar vartannat eller vart tredje år. Brunbjörnen är ett växt- och köttätande däggdjur som har ett stort utbredningsområde på norra halvklotet. För vuxna björnar är den absolut vanligaste dödsorsaken jakt. För björnungar är däremot den vanligaste dödsorsaken att de dödas av björnhanar. Björn får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till två timmar före solens nedgång.
	Varg Vargen, även känd som den grå vargen, är en stor hund som är infödd i Eurasien och Nordamerika. Mer än trettio underarter av Canis lupus har erkänts, och grå vargar, som populärt förstås, utgör vilda underarter. Vargen är den största bevarade medlemmen av familjen. Vargen är ett socialt rovdjur som lever i familjegrupper som består av par, deras ungar och ibland även adopterade unga individer. Vargflockar har en strikt rangordning som är nödvändig för att undvika kamp om flockens resurser, till exempel födan. Vargens viktigaste bytesdjur i Skandinavien är hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur. Men även hare, bäver, vildsvin och grävling ingår i vargens kost. Vargen parar sig i februari-mars och vanligtvis föds en vargkull på 4-8 valpar två månader senare. Av dessa brukar ungefär fyra överleva den första sommaren.
	Lodjur Lodjur är ett kattdjur som förekommer i Europa och Asien. Lodjuret är Europas största kattdjur och fanns en gång i skogar över stora delar av den europeiska kontinenten och vidare österut till Sibirien. Lodjuret är ett rovdjur som jagar ensamt och använder sig av syn, hörsel och luktsinne för att hitta byten. Dess huvudsakliga föda utgörs av ren och rådjur men den tar även får, hare och skogsfåglar. Det innebär att varg och lodjur via sin effekt på räv kan ha en indirekt positiv påverkan på tillväxten av rävens bytesdjur, i synnerhet de mindre bytesdjuren som inte är så betydelsefulla för varg och lodjur såsom sork. Brunsten pågår mellan slutet av februari och början av april och honan får upp till fyra ungar som oftast föds i maj-juni.
	Rödräv Rävar jagar på natten men är både natt- och dagdjur. Deras diet består av möss, kaniner, fiskar, grodor, bär och insekter. Individerna lever ensamma förutom under parningstiden. Rödräven parar sig i februari-mars och 7-8 veckor senare föder honan oftast 4-5 valpar i ett gryt. Valparna matas genom att föräldrarna kräks upp halvsmält mat. Efter fyra månader lämnar valparna sina föräldrar, och även honan och hanen skiljer sig. Vid jakt på rödräv är minimikrav för vapen kulvapen klass 3, eller hagelvapen. Det längsta rekommenderade skjutavståndet med hagel är 20 meter. Rödräv kan också jagas med olika typer av fällor, framför allt med tunnelfällor och, längst i norr, även med fotsnara. För att få jaga rödräv med fotsnara krävs en särskild utbildning.
	Skogshare Den mörkare pälsen och mindre storleken skiljer skogsharen från fältharen. Skogsharen byter även till vinterpäls och kan bli helt vit i de norra delarna av Sverige under vintern medan den blir mer blågrå i södra Sverige. Går i vissa fall även att urskilja på att svansen hos fältharen har en svart ovansida till skillnad från skogsharens som är vit.
	Vildkanin Korta öron och ben, gråbrun päls, avsaknad av svarta toppar på öronen samt den långa fluffiga svansen skiljer vildkaninen från hararna.
	Fälthare Brunaktiga pälsen och de långa öronen i relation till ansiktet skiljer den större fältharen från den mindre skogsharen. Går i vissa fall även att urskilja på att svansen hos fältharen har en svart ovansida till skillnad från skogsharens som är vit.
	Mårdhund Mårdhund är ett hunddjur som placeras som ensam art i släktet Nyctereutes. Av många bedöms mårdhunden som en potentiellt skadlig invasiv art eftersom den utgör ett hot för småviltsfaunan, framför allt markhäckande fågel, grodor och salamandrar. Den har sitt ursprungliga utbredningsområde i östra Asien men har introducerats längre västerut där den spridit sig och idag förekommer i Norden, norra Europa och längre söderut i Östeuropa. Mårdhunden är trots namnet inte ett mårddjur utan ett hunddjur.
	Skogsmård Ljusbrun-beige "hakklapp" som tyder på skogsmård.
	Iller Kan skiljas från mink och skogsmård genom färgen på pälsen och det typiska randiga ansiktet.
	Bävern - Gnagare Sveriges största gnagare. Den kan väga 18-22 kg och blir 70-100 cm lång, plus svansen på 30-40 cm. Den lever framför allt i vatten och är nattaktiv, så den kan vara svår att få syn på. Däremot kan du se olika spår av dem, som fällda träd.
	Mink Minken är 30–45 cm lång, exklusive svansen på 13–23 cm. Hanen är större än honan och väger mellan 1 och 1,5 kg, medan honan vanligtvis väger omkring 0,75 kg. Framavlade minkar är större än vilda minkar och kan väga upp till 3 kg. Pälsen är mörkbrun med mörk underull och mörka stickelhår, till skillnad från det till utseendet liknande illern, som har ljusa stickelhår och underull. Minken har vidare en vit hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet.
	Fiskmås Fiskmås är en fågel som tillhör familjen måsfåglar som häckar över stora delar av Europa och Asien och merparten är flyttfåglar. Den påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Fiskmåsen kan förväxlas med gråtrut men den är både mindre och saknar trutarnas karakteristiska röda prick på näbben. Vid jakt på svenska måsfåglar är minimikrav för vapen kulvapen klass 4, eller hagelvapen.
	Havstrut Havstrut är en av de större arterna inom familjen måsfåglar och den största som häckar i Europa. Havstruten är stor och vit med svarta vingar och svart mantel. Havstruten är den största svenska måsfågeln. I Sverige häckar den vid kusterna och de större sjöarna, och håller helst till på de yttre holmarna och skären. Större än både fiskmås och gråtrut.
	Gråtrut Gråtruten är en stor måsfågel, med kroppslängden 55–67 cm, ett vingspann på 140–155 cm och väger ungefär 1200 gram. Fågeln har en gul näbb med en röd fläck på undernäbben. Dess rygg är ljusgrå liksom vingarna där vingspetsarna är svarta med små, vita prickar. Benen är vanligtvis skära, men det finns individer med svagt gula ben. Gråtruten liknar fiskmåsen men är betydligt större och kraftigare.
	Ringduva Största och vanligaste duvan och är den enda av de vilda duvarterna som får jagas. Känns igen och urskiljs från andra duvor på de vita vingbanden och den vita halsringen - som dock kan saknas hos unga ringduvor.
	Skogsduva - Fredad Skogsduvan är totalfredad varför den är viktig att skilja från ringduvan. Saknar både halsring och vitt vingband, har ofta en något jämnare mörk grå ton med mörkare fjädertoppar.
	Tamduva - Fredad Fredad duva, med undantaget för förvildade s.k. stadsduvor som får jagas för att förhindra skada eller annan olägenhet. Saknar vit halsring och vit vingspegel. Är mer ljusgrå i tonen med mörkare band över vingarna.
	Sädgås Ger ett något "mörkare" intryck än grågåsen då dess huvud och hals är mörka i relation till dess bröst samt vingarna saknar den silverframkant som grågåsen har. Undersidan av vingarna är mörkt skiffergrå medan grågåsen är tydligt tvåfärgade. Har orangea ben samt orange näbb med svarta teckningar vilket skiljer den från den skära spetsbergsgåsen.
	Grågås Vingens silvervita framkant är tydligaste kännetecknet på en grågås som står i kontrast till den mörkare bakre delen. Har orange näbb utan svart teckning samt rosa ben. Skiljs från sädgåsen som har betydligt mörkare huvud och hals i relation till buken och som dessutom saknar den silvriga framkanten på vingarna.
	Kanadagås Karaktäristisk med svart hals och ljust bröst. Har även vit kindfläck.
	Vitkindad gås Karaktäristiskt utseende med svart hals som sträcker sig ned till början av bröstet tillsammans med en helvit kind i motsats till kanadagässens mindre vita kindfläck.
	Bläsgås Karaktäriseras av mörka fläckar på buken och en skarpt vit bläs. Unga bläsgäss kan dock sakna båda ovan men flyger istället ofta med sina föräldrar och känns därigenom igen.
	Fasan - Hane - Rapphöna Svårt att förväxla med någon annan fågel på grund av sina långa stjärtfjädrar och distinkta färgkombination hos tuppen med blått huvud avgränsad med en vit ring och varma bruna färger. Håller gärna samman i små och glesa sällskap men kullen lyfter dock aldrig i en samlad flock likt rapphöns. Fasan - Hona - Rapphöna Brunspräcklig i diskreta beige- och jordtoner som ger utmärkt kamouflage i vegetationen – hönan saknar helt tuppens färgprakt. Stjärten är lång och spetsig, men kortare än tuppens. Kan förväxlas med rapphönan, men fasanhönan är betydligt större, har längre stjärt och lyfter tyst – rapphöns lyfter i stället ljudligt och samlat i flock.
	Rapphöna - Hona Så gott som enfärgat brun med något ljusare bröst. Samlas ofta i en flock och ser ut som en tät samling runda bollar långt ute på ett fält. Kan förväxlas med fasanhöna som dock är större, har lång stjärt och är tyst i uppfloget. Rapphöns lyfter istället ljudligt och tätt tillsammans med hela gruppen i ett samlat uppflog. Skjut aldrig in i denna grupp då risken för skadeskjutning är stor. Rapphönan kan förväxlas med fasanhönan, men fasanen är nästan dubbelt så stor samt har en lång spetsig stjärt.
	Dalripa - Skogshöna Är kopparfärgad med vita inslag som blir tydligare mot vintern tills den blir helt vit. Har dock svarta stjärtpennor. Går att skilja från fjällripan som har en mer gråaktig ton i sin fjäderdräkt. Under vintern är det dock nästintill omöjligt att skilja de båda vita arterna åt på utseende och man får därför gå på deras läte. En urskiljande detalj på nära håll är att fjällripan har ett svart streck genom ögat som dalripan saknar.
	Järpe - Hane - Skogshöna Brunaktig med fjädrar som skiftar i vitt på bröstet och får det att se ut som om järpen bär en ringbrynja. Har ett svart band på stjärtfjädrarna som skiljer den åt från andra arter. Järphönan saknar tuppens huvudtofs och svarta strupe.
	Järpe - Hona - Skogshöna Brunaktig med fjädrar som skiftar i vitt på bröstet och får det att se ut som om järpen bär en ringbrynja. Har ett svart band på stjärtfjädrarna som skiljer den åt från andra arter. Järphönan saknar tuppens huvudtofs och svarta strupe.
	Orre - Hane - Skogshöna Blåsvart färg på tupparna med röd tuppkam, lyrformad kluven stjärt och vita vingband. Orrhönan är mer jämnbrun med antydan till kluven stjärt, som oftast ej syns dock. Har även den en vit vingrand omän något smalare än hanens. Orrhönan är mindre och saknar tjäderhönans rödbruna bröst.
	Orre - Hona - Skogshöna Blåsvart färg på tupparna med röd tuppkam, lyrformad kluven stjärt och vita vingband. Orrhönan är mer jämnbrun med antydan till kluven stjärt, som oftast ej syns dock. Har även den en vit vingrand omän något smalare än hanens. Orrhönan är mindre och saknar tjäderhönans rödbruna bröst.
	Tjäder - Hane - Skogshöna Nästintill omöjlig att förväxla med någon annan fågel. Typiska stjärtfjädrar med en vit fläck på vingknogen för hantuppar. Tjäderhönorna kan eventuellt förväxlas med orrhönor. Tjäderhönan är dock avsevärt större och grövre, har en längre stjärt, saknar vitt vingband och har ett mer rostbrunt bröst och strupe än orrhönan.
	Tjäder - Hona - Skogshöna Nästintill omöjlig att förväxla med någon annan fågel. Typiska stjärtfjädrar med en vit fläck på vingknogen för hantuppar. Tjäderhönorna kan eventuellt förväxlas med orrhönor. Tjäderhönan är dock avsevärt större och grövre, har en längre stjärt, saknar vitt vingband och har ett mer rostbrunt bröst och strupe än orrhönan.
	Kaja - Kråkfågel Kajan kan förväxlas med övriga svarta kråkfåglar men har ofta ett grått huvud med svart panna. Betydligt mindre och snabbare än en kråka eller råka.
	Kråka - Kråkfågel Grått bröst och rygg med svarta vingar och huvud. Är skyggare och flyger tyst och lågt undan från en närmande människa till skillnad från både kaja och råka som är mer sällskapliga av sig.
	Råka - Kråkfågel Svart som korpen, stor som kråkan och sällskaplig som kajan. Skiljs från kråka och kaja då den saknar gråa partier. Skiljs från korpen som har en mycket mörkare, grövre och helsvart näbb medan råkan ofta har en ljusare näbb och nästan vit bas.
	Skata - Kråkfågel Väl igenkänd fågel med sin svart-vita dräkt som knappast går att ta fel på.
	Knipa - Hane - Dykand Utmärkande för knipor är deras kompakta kropp med kort hals och stort huvud. Kan vid flykt urskilja ett fält mot vitt på vingarna. Knipa - Hona - Dykand
	Vigg - Hane - Dykand Känns igen på det kraftigt vita bandet längs vingens bakkant. På nära håll kan man se de ilsket gula ögonen och tofsen på huvudet. Vigg - Hona - Dykand
	Bläsand - Hane - Simand Knubbig kroppsform med stort huvud och relativt kort hals i flykt. Vit buk, som dock möjliggör förväxling med snatteranden. Hanarna har i sin praktdräkt en väl karaktäristisk bläs. Bläsand - Hona - Simand
	Gräsand - Hane (praktdräkt) - Simand Karaktäristisk praktdräkt hos hanen med det gröna huvudet och vita ringen. Både honor och hanar har blå vingspegel. Har aldrig lika ljus buk som bläs- och snatterand. Går att skilja på flygsilhuett från skedanden (framtung silhuett) och stjärtanden (långsmal silhuett). Gräsand - Hona - Simand
	Kricka - Hane - Simand Hanen saknar oftast praktdräkt under jaktsäsongen och kan då vara svårare att urskilja från honorna. Skiljs från andra arter då den är minst av alla. Den gröna vingspegeln har även ett tydligt vitt band i framkanten som kan ses vid flykt. Såväl honor som hanar har ett svart streck från ögats framkant till bakkanten. Kricka - Hona - Simand
	Storskrake - Hane - Skrake Har skarp gräns mellan den ljusa buken och mörka halsen. Långsträckt profil med smal näbb till skillnad från andra änder. Hanen har vit kropp i praktdräkt. Honorna och eklipsdräkten är mycket mer gulaktig men kontrasten mellan hals och bröst är fortfarande lika distinkt. Storskrake - Hona - Skrake
	Brunand - Hane - Dykand Hanen är rödbrun på huvudet och halsen. Bröstet och stjärten svarttecknade. Kroppen är i övrigt grå. Honan har brunt huvud och grå kropp, gulbrun teckning kring näbbroten. Hos båda könen ett tydligt blågrått band tvärs över näbben. Brunand - Hona - Dykand
	Alfågel - Hane - Dykand Alfågel är en andfågel som häckar i nordliga delar av norra halvklotet. Alfågeln är en ganska liten dykand som väger drygt ett kilo. Den har ett rundat huvud och en kort knubbig näbb. Fågeln har en komplicerad ruggningsstrategi vilket gör att den har minst tre urskiljbara dräkter under året. Alfågel - Hona - Dykand
	Gråsälen Gråsälen är en säl som lever i Östersjön och är vanlig vid Sveriges kuster. Hanen kallas ståte och ungarna kallas kutar. Utseende Gråsälen är Sveriges största säl. Den kan bli upp till 3 meter lång och väga 300 kilo. Hanen är mörkgrå med ljusa fläckar, honan är silvergrå med mörka fläckar och ungarna är vita. Den har ett konformat huvud utan pannveck, vilket gör den lätt att känna igen. Mat Gråsälen äter nästan bara fisk, till exempel torsk, strömming, lax och plattfisk. Jakt Det kan bli tillåtet med licensjakt och skyddsjakt på gråsäl. Vid jakt måste man minst använda kulvapen i klass 2.
	Knubbsäl Knubbsälen är en öronlös säl som lever längs Sveriges västkust och i södra Östersjön. På 1980-talet drabbades den av virus som orsakade stor dödlighet, men stammen har återhämtat sig. Idag finns över 15 000 knubbsälar vid Skagerrak och Kattegatt. Utseende Knubbsälen är liten och smal jämfört med andra sälar. Den har ett runt huvud. Hanen kan väga upp till 130 kg och honan upp till 50 kg. Båda könen är gråspräckliga. Den har V-formade näsborrar och en så kallad "uppåtnäsa", vilket är typiskt för arten. Mat Vuxna knubbsälar äter mest fisk. Ungar äter även kräft- och blötdjur. Fortplantning Parning sker i juli, men kuten (ungen) föds inte förrän i juni året efter, eftersom fostret utvecklas fördröjt. Kuten diar bara i 3–5 veckor och måste sedan klara sig själv. Jakt Naturvårdsverket kan besluta om licensjakt på knubbsäl och gråsäl, samt skyddsjakt på alla tre sälarter. Vid jakt på säl krävs minst kulvapen i klass 2.
	Vikare Vikaren, eller ringsäl, är en öronlös säl som lever i norra Östersjön och Bottenviken. Det största hotet mot arten är att isarna minskar på grund av klimatförändringar – de behöver is för att överleva. Utseende Vikaren är den minsta sälarten i Sverige och väger upp till 100 kg. Den är rundare och mörkare än knubbsälen, med ljusa ringformade fläckar (därför kallas den ibland ringsäl). Den har starka klor som den använder för att göra hål i isen. Mat Vikaren äter mest fisk, men också kräftdjur och musslor. Jakt Vikaren får bara skyddsjagas om den orsakar problem för fisket. Vid jakt måste man använda minst kulvapen i klass 2.

Viltet i Sverige – arter, spår och jakt

Gråsälen

Utseende

Mat

Jakt

Knubbsäl

Utseende

Mat

Fortplantning

Jakt

Vikare

Utseende

Mat

Jakt