Varukorg
Din varukorg är tom, men det behöver den inte vara.
Fri frakt vid 499:- / Snabb leverans / Fri retur
Det finns många olika jaktmetoder i Sverige, och valet styrs av viltet, terrängen, årstiden och om du jagar ensam eller i lag. Nedan går vi igenom de vanligaste metoderna – från smyg- och vaktjakt till drev-, hund- och fällfångst.
I teorin den enklaste och mest naturliga jaktmetoden, där jägaren smyger sig på bytet och i lugn och ro avlossar ett välriktat, dödande skott. Metoden ställer dock höga krav på god kännedom om såväl markernas beskaffenhet som viltets vanor.
Att smidigt kunna förflytta sig i terrängen, vara medveten om vindriktningens betydelse och ha förmågan att lugnt avge välriktade skott – eller avstå – är helt nödvändigt. Smygjakten ger även jägare med tillgång till endast mindre jaktmarker god möjlighet till spännande jakt, och är en av de minst störande jaktmetoderna.
I stort sett allt vilt går att smygjaga. Man tänker i första hand på rådjur, älg och annat klövvilt, men även fågel och räv smygjagas. Det är under morgon- och kvällstimmarna, när viltet normalt är i rörelse, som smygjakten är mest lyckosam. Viktigt är att ha tillgång till en rutinerad spårhund för eventuellt eftersök.
Innebär att jägaren i förväg har placerat sig på en plats där viltet förväntas dyka upp – vid kända betesplatser, boplatser eller passager. Ofta kombineras vaktjakt och smygjakt.
Jägaren måste känna till varifrån djuren väntas komma och utifrån det placera sig på lämpligt skotthåll, utom synhåll från viltet. Ett jakttorn har stora fördelar: dels får inte djuret vittring på samma sätt, dels stoppas ett skott avlossat därifrån snabbt upp när det tar i marken.
Vakjakt innebär att jägaren sitter tyst och dold i väntan på att ett vilt ska visa sig i skjutläge. Oftast sker vakjakten nattetid – ett undantag är vakjakt på råbock, som sker i gryning och skymning. Vakjakt bedrivs på många olika vilt, till exempel vildsvin, rådjur och räv.
Normalt används kulvapen vid vakjakt, och kalibern bestäms utifrån det villebråd man avser fälla. Vanligen sitter jägaren i ett jakttorn. Vid viss vakjakt används åtel (räv, vildsvin) – men den korrekta benämningen på detta är då åteljakt.
Då olika vilts läten efterhärmas vid lockjakt är det hörseln som påverkas. Vid vissa former av fågeljakt kan vettar och bulvaner användas, och då påverkas viltets synintryck. Även luktsinnet kan påverkas vid jakt, vilket kan vara fallet då åtel används.
På barmark går jägaren i sicksack över marken och försöker skjuta de harar som springer upp inom skotthåll. Det är företrädesvis hare som jagas på detta sätt, och en förutsättning är att marken är relativt hartät. På snö försöker jägaren följa harspåren och skjuta i uppsprånget från legan – det blir då en form av spårjakt. Även mård kan jagas på detta sätt.
Drevjakt är en av flera metoder att bedriva jakt på vilt, och förekommer både med och utan jakthundar. Vid älgjakt går drevkarlar i bredd, i en drevkedja, för att driva viltet mot väntande passkyttar i en skyttekedja. Metoden kan även användas för jakt på vildsvin. En liknande metod vid småviltjakt är klappjakt.
Vanligast i modern tid är en ensam hundförare som driver älgen mot såtet där passkyttar väntar. En ensam jägare kan använda en drivande hund som spårar viltet och med drevskall driver det mot skytten. Sådan jakt bedrivs på diverse småvilt samt rådjur och ibland hjort. Den har likheter med jakt med stötande hundar – även kallade kortdrivande – där hundarna hela tiden arbetar i jägarens närhet.
Klappjakt är en form av drev, främst efter småvilt. En kedja av drevkarlar driver djuren framför sig genom att klappa händerna eller använda särskilda träplattor, så kallade klappträn. Man kan även använda harskramla eller slå med torra grenar mot trädstammar.
Klappjakten är mycket intensiv eftersom många djur samtidigt och i hög hastighet kommer springande mot skyttarna. Den kräver därför stor disciplin av skyttarna, så att de inte utgör en fara för drevkarlar och andra skyttar. Metoden är mycket effektiv men har kritiserats för att gå för hårt åt de enskilda djurarterna.
Vid klappjakt används enbart hagelgevär av kaliber 12, 16 eller 20, eftersom jakten bedrivs på korta avstånd. Det är en fördel att ha en trångborrad hagelpipa, eftersom det ger en mer kompakt svärm av hagel som minskar lidandet för djuret. Hundar som traditionellt används vid klappjakt är retriever.
Drevjakt och klappjakt kan även kallas skallgång. Förr var detta en del av bondebefolkningens plikter, då de med rop och oväsen – till exempel med harskramlor – drev viltet mot de utposterade jägarna.
Tryckjakt innebär att någon eller några lugnt och försiktigt motar – trycker ut – viltet mot i förväg utplacerade skyttar. Skyttarna placeras tyst och helst i motvind på noga utvalda pass vid kända passager, och måste vara noga med att inte röja sin närvaro. Eftersom djuren som kommer sällan är hårt skrämda upptäcker de lätt en skytt som inte står stilla eller är tyst.
Tryckaren kan gärna ha hund i koppel för att lättare lokalisera djuren, och hunden kan även komma till användning vid eventuellt eftersök. Denna stillsamma och för djuren föga skrämmande jakt är både effektiv och jägarmässig, och bedrivs främst efter hjortdjur men också efter räv.
Så kallat lapptyg kan ibland användas för att förhindra att viltet passerar obesatta pass. Lapptyget är cirka 20×30 cm stora tygbitar som med jämna mellanrum fästs på en lina, och sätts upp i djurets ögonhöjd så att det i god tid upptäcks och viker av från den tänkta kursen. Slutpunkterna brukar vara goda pass. Kom ihåg att djuren snabbt vänjer sig – ta ner lapptyget direkt när jakten är avslutad.
Ställande hund används främst på älg men också på grävling. Hunden, ofta en gråhund eller spets, får det jagade djuret att stanna och skäller sedan ståndskall medan jägaren smyger sig fram. Av säkerhetsskäl bör endast hundföraren smyga fram och skjuta den älg som hunden ställt.
Grävlingsjakten bedrivs under kvällarna när grävlingen är ute på sitt näringssök. Hunden får söka fritt, ställer grävlingen, och genom ståndskallet hittar jägaren lätt platsen.
Stående fågelhund söker mot vinden i långa slag och markerar med fast stånd var fågeln finns. Vid kommando går hunden efter skott, letar reda på bytet och tar det till jägaren. Detta ställer stora krav på hundens dressyr och samarbetsvilja.
Trädskällare agerar som ställande hundar, men här befinner sig villebrådet uppe i träden – ekorrar, mård eller fågel.
Stötande hund kan användas på så gott som allt vilt. Hunden ska söka rätt på viltet och stöta fram det utan att förfölja någon längre sträcka. Vid jakt med stötande fågelhund springer hunden i sicksack mot vinden inom hagelbössans räckvidd.
Hunden leds i lina genom markerna och hjälper jägaren att lokalisera viltet, oftast älg. Det ställer stora krav på jägaren, som måste känna sina marker väl, men också på hunden, som måste vara väldresserad och lugn utan att förivra sig när den visar jägaren fram till älgen.
Grytjakt är jakt i gryt med hjälp av en grythund, eller vid grytjakt på kanin med hjälp av en tamiller. Det vilt som jagas är i första hand olika små predatorer, exempelvis räv, grävling och mårdhund.
Vanligast är att man använder någon form av terrier, men även taxar är vanliga grythundar. Det har även förekommit grytjakt på kanin, och då har tamiller använts. Denna jaktform har en lång historia, men torde numera utövas i högst begränsad utsträckning.
Drivande hund arbetar självständigt, ofta på nattgamla spår, tar upp viltet och förföljer det under skall. Främst är det räv och hare som jagas, men också kanin, rådjur och annat klövvilt.
En bulvan är en konstgjord fågel som lockar fåglar till skotthåll. Till kråkor och måsfåglar används till exempel uvbulvaner, mot vilka mås- och kråkfåglarna går till attack nära där jägaren sitter dold i ett gömsle. Vettar är bulvaner på vattnet som lockar sträckande sjöfågel att slå på vattnet inom skotthåll för den gömde skytten.
Sträckjakt är en jakt på sjöfågel som bedrivs från öar, kobbar och skär. Man sitter väl dold och väntar på att änder och gäss ska komma. Vettar sätts ut för att locka fåglarna, eftersom de oftast bildar flockar.
Man använder apporterande hundar – retrieverraser, spaniel, wachtelhund samt den tyska jaktterriern – för att få in de skjutna fåglarna upp från vattnet. Jakten kräver en apporterande hund enligt lag.
En fälla är ett redskap som vid jakt används för att döda eller fånga in djur. Det finns två huvudtyper – dödande fällor och sådana som är avsedda att fånga djuren levande. Med fällfångst menas jakt med hjälp av fällor. Vittjning är en kontroll av en fälla där man tar hand om fångsten och/eller återställer fällan.
För att få jaga vilda djur med fällor krävs att man har jakträtten på området där fällan sätts ut, och att man har betalat statligt jaktkort. Själva avlivningen av fångat vilt betraktas inte som jakt. Man får endast använda fällor som är utprovade och godkända av Naturvårdsverket.
Skyddsjakt är en benämning på jakt som bedrivs för att förebygga skador av vilt. Under skyddsjakt får även djur som är fridlysta, eller djur för vilka jakttiden inte är inne, jagas – om de förutsättningar som anges i lagstiftningen är uppfyllda.
Naturvårdsverket eller länsstyrelserna kan besluta om skyddsjakt om viltbeståndets storlek innebär påtagliga risker för trafikolyckor eller viltskador. Den som har jakträtt får, utan särskilt beslut, bedriva skyddsjakt på vissa djurarter som anges i jaktförordningen när det är nödvändigt för att förebygga skador.
För flera arter är sådan skyddsjakt endast tillåten en del av året; för andra – till exempel råttor, vildkanin och vissa måsfåglar vid flygplatser – är den tillåten hela året.
Även den som har gård, trädgård eller handelsträdgård men saknar jakträtt får bedriva skyddsjakt. Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo angriper ett tamdjur – eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp – får tamdjurets ägare eller vårdare döda rovdjuret under vissa förutsättningar, bland annat att det inte räcker att skrämma bort rovdjuret.
Skyddsjakt regleras i Sverige i Jaktlagen 7–8 § och Jaktförordningen 23–29 §.
Din varukorg är tom, men det behöver den inte vara.